Det är inte alltid man får se björn viskar min kamrat när vi bär våra förnödenheter från skogsbilvägen genom en vacker gles granskog upp mot Norrigårdens björnsgömsle. Men förhoppningen att få uppleva detta mäktiga djur från nära håll har fått oss att fara de 45 km från Ljusdal norrut mot sjön Hennan.
Vi blir positivt överraskade när gömslet dyker upp. Där skogen går över i myrmark ligger det en ganska nyuppförd koja som är större och högre än vi hade föreställd oss och bekvämt inrättad. När vi sätter upp våra mikrofoner utanför ser vi att det har lagts ut havre på olika ställen och en köttåtel bara 15 meter från kojan. Vi går snart in för att inte sprida för mycket människolukt i omgivningen. Och så har väntan börjat.
Snart dyker finkar och ringduvor upp vid havret. Nötskrikor växlar mellan havre och kött och där förser sig även den större hackspetten med godbitar. I våra hörlurar fylls majkvällen även av orrspel som följer skymningens övergång till mörker. Men var är björnarna?
Det går ytterligare en god stund när det hörs ett frustande långt borta som kommer närmare och får oss att bli på helspänn. Från öst mot vind närmar sig en björn, det kan inte vara något annat djur. Kvistar knäcks och flåsandet fångar hela vår uppmärksamhet och så ser vi den. Björnen kommer kraftfullt genom skogen, reser sig på bakbenen vid ett mindre träd ett stenkast ifrån oss. Så stor den blir i det svaga nattljuset!
Ytterligare ryggborstning mot två träd och sedan är den framme vid en av havreplatserna och står och äter. Snart lägger den sig och äter havre. Plötsligt reser den sig upp kommer mot gömslet som den passerar som en mäktig brun skugga på bara 5 meters avstånd, igen frustande och springer åt det håll den tidigare kom ifrån.
Vi är alldeles tagna av björnens besök och glada trots att det var för mörkt att ta fotos. Det tar bara några minuter tills det kommer en ny björn från andra hållet. Den går tyst fram mot samma havreställe som den förste björnen besökte. Den ligger snart och äter, efter en stund ligger den alldeles stilla, bara ligger där. Då brakar det bakom kojan och den första björnen kommer tillbaka med full fart in på scen. Som ett ånglok. Den andra björnen rusar västerut genom skogen där den kom ifrån och vi hör björnarnas tramp och frustande en stund innan allt blir tyst igen.
Viken start vi fick i gömslet! Helt osedda får vi vara med och dela björnars liv.
Vi turas om att sova en stund var och vid halv fyra i gryningen väcks jag av en intensiv viskning ”där kommer björn”. Jag skruvar mig i raketfart ur sovsäcken och ser en stor björn gå fram till köttåteln 15 m från oss. Den vänder upp huvudet då och då för att vädra och tar för sig av fettet på köttbitarna. Nu ser vi den riktigt bra och morgonsolen glänser i dess päls.
Det verkar vara samma björn som kom först igår kväll. Ibland ser den rakt mot oss men utan att se oss inne i det mörka gömslet. Vi ser in i de små pliriga pupillerna med lite rött runt ögonvitan.
Vi bara njuter av upplevelsen framför oss och ser oss mätta på ett av våra finaste djur i skogen!
Björnen äter till orrspel och fågelkvitter och till våra förhöjda hjärtslag. Så nära den är och så stark den ser ut med kraftig puckel i nacken. Plötsligt ser vi att ena örat hänger lite och en röd strimma syns längs örats ovansida. Vad har den varit med om i natt? Det är parningstid för björnen och det är troligen i strider den har fått sig en skråma.
Björnen lämnar platsen bredbent, går grensle över några mindre träd och vi ser att det är en hanne.
Ute på myren kommer två tranor tyst gåendes på sina långa ben. De dansar, stelnar i parrörelser och i myrkanten sker parningen. Då hör vi årets första gök.
Helmuth Klingenberg