Anlände till Norrigården strax efter lunch, där Hans mötte och lotsade oss på skogsvägar långt bort från bebodda trakter till det lyxiga gömsle där vi skulle tillbringa resten av dagen och natten. Det var en mycket varm dag så vår första åtgärd blev att plocka ut några av de löstagbara fönstren och öppna dörren för att få genomdrag. Sedan satte vi oss i de bekväma vilstolarna och njöt av fågelsången och beskådade flocken av ringduvor som pickade i sig en del av den havre som Hans lagt ut för att locka björnar. Passade också på att fälla ner stolarna i sängläge och sova en stund för att orka med natten. När vi vaknade var det dags att äta och eftersom vi valt självhushållsalternativet, satte vi på gasolspisen och stekte korv till den medförda potatissalladen.
Sedan var det bara att vänta. Vi läste om björnar och deras beteende i det lilla naturbibliotek som fanns i gömslet och uppsökte av och till med lite pirr i magen dasset som låg några meter från gömslet. Det är inte var dag man kan få syn på björn utanför knuten! Någon björn syntes dock inte till och tiden gick, så vi började undra om björnarna inte var hungriga denna afton.
Men då, strax före åtta, viskar Lilian: “Titta där, det kommer en björn!” Och mycket riktigt, en stor björn närmar sig. Vi tror ju att den ska uppsöka åteln som ligger bara några få meter från gömslet men den går i en båge runt oss på 15 meters håll. När den kommer i vindriktningen märker vi att den får vittring på oss och sätter nosen i vädret. Sedan rör den sig åt vårt håll och spänningen stiger. Ska den uppsöka åteln? Men nej, plötsligt reser sig den stora björnen på bakbenen och glor mot gömslet, så vi förstår att den anar vår närvaro. Uppenbarligen gillar den inte vittringen av oss, för sedan bär det av mot skogen. Kvar sitter vi med bultande pulsar efter vårt första björnmöte.
En timme senare är det dags igen. Då kommer en mindre björn vankande. Kanske känner den vittring av den stora, för den gör bara en lov runt åteln och försvinner.
Bortsett från en passerande älgko, som tyvärr inte lockades av den uppsatta saltstenen, hände inget mer på en bra stund, så vi beslutade oss för att gå och lägga oss på de liggunderlag som fanns i gömslet. Hade det behövts fanns det till och med fyra sovsäckar att tillgå. Tre av oss slumrade medan den fjärde höll utkik i entimmespass. Det verkade bli en händelsefattig natt, trots att Hans sagt att en hona med ungar brukade dyka upp vid åteln. Är det vittringen av den stora hannen som håller henne borta?
Men halv tre händer det. “Björn!” väser Kent, som har vakten. En stor fet hanne som vaggar fram stelt som en sumobrottare kommer fram till åteln, lägger sig ner och börjar sätta i sig av havren. En hel timme håller han gille och avslutar måltiden med att välta undan plastbacken som döljer ett stort köttstycke för korparna för att hugga in på huvudrätten. Tyvärr är det lite skumt och vi vill inte störa björnen genom att öppna ett fönster, så fotona blir väl inte de bästa, men vad gör väl det när vi så länge får beskåda en björn på tio meters håll!
När björnen mätt och belåten försvinner, återgår vi till vakt/vila fram till klockan sex då två havreälskande tranor trumpetar utanför att en ny dag är här. Vi mornar oss, äter frukost, städar och inväntar Hans ankomst. På vägen ut besöker vi Norrigårdens jättefina stuga vid Djuptjärn, som man kan hyra om man vill stanna längre. Det kan vi nu inte, men vi tänker alla att vi gärna skulle vilja komma tillbaka hit för att få uppleva en sådan häftig björnskådning igen!
Bengt & Lilian Byström
Kent & Yvonne Andersson